Min ”sångkarriär” startade när jag var 11 år och fick spela in min första grammofonskiva: En 78-varvare! Så jag finns på stenkaka!!!! Den här inspelningen är gjord när jag tillsammans med 2 andra flickor fick köra bakom Leppe Sundevall, som sjöng: ”Rudof med röda mulen”. Och ”Blir det ingen snö till julen…”
Jag hade gått i sångklass i 3:e och 4:e klass i Eriksdals-skolan. Min syster Kajsa, som insåg att hennes lillasyster, hade en bra sångröst, tog mig i hampan och stegade upp med mig till Radiotjänst, som låg på Kungsgatan 8. Hon hade läst en annons om att Radiotjänst sökte flickor till Flick-kören, och nu skulle hennes lillasyster pröva. Och – jag kom in! Så från det jag var 11 år tills jag var 15 sjöng jag i flickkören. Det blev långa resor in till Kungsgatan efter skolan men det var jätteroligt, tyckte jag. Vi repeterade bl.a. in en opera: Benjamin Brittens barnopera, där Sten Frykberg var dirigent och små minimusicaler. Jag kan fortfarande några av sångerna vi fick sjunga där. Vi fick också börja uppträda i offentliga sammanhang, som t.ex. Lennart Hylands: ”Karusellen” och ”Snurran”, som spelades in i Karlaplans-studion, när de behövde barn som skulle sjunga. Lena, kusinen min, prövade sedan också in och kom in, så då kunde vi sjunga i stämmor tillsammans, eftersom hon sjöng andra stämma och jag första. Än i dag, när vi träffas, kan vi påminna varandra om stämsången till t.ex. ”Dansen systrar dansen, sväven lätt på tååååå, systrar vem får kransen, daggbestänkt och grååååå.”
Första tidningsurklippet!
Radiotjänsts flick-kör i ett radio-program. Povel Ramel vid pianot
På Radiotjänst spelades det också in barnteater. Barbro Svinhufvud var kvinnan som var chef för denna avdelning. Lena och jag, som tyckte att här fanns det ju en chans för oss att få vara med, anmälde vårt intresse till att få pröva. Vi övade in ett stycke, som vi spelade upp med stort patos för juryn, som skulle avgöra om vi var lämpade att få komma med. Det måste ha varit komiska reaktioner därute i kontrollrummet, när två 12-åringar spelade upp Strindbergs ”Mäster Olof”. Lena var ”MästerOlof” och jag var ”Barbro Stigsdotter”. Jag minns min replik:”Gustaf, Gustaf Eriksson Wasa, tyst, jag kan icke höra mer!” uttalat med darr på rösten.
Redan då drömde jag om att få bli skådespelerska – drömde och drömde – och hoppades!
Dagens visdomsord:
En dag som denna, när budet nått oss om Nelson Mandelas död, känner jag att jag vill göra detta tillägg för att minnas EN STOR MAN!
