Saknaden efter min syster gör sig redan påmind på olika sätt, trots att det bara är några dagar sedan jag pratade med henne i telefonen – och bara några få dagar sedan hon fick somna in och lämna detta jordelivet.

Nu kan jag inte längre fråga henne till råds om ssker och ting, nu kan hon inte längre ge mig sin support, som var så värdefull för mig.

Hon var den som stöttade mig i allt jag gjorde och hon var omåttligt stolt över mig och att jag var hennes syster! Hon beundrade mig för min energi och att jag är aktiv med mina olika projekt och aldrig ger mig när det gäller att starta på nytt. Även hur jag hanterat kriser i livet – som vi alla måste gå igenom på ett eller annat sätt.

Ja beundrade min syster också! För det hon gjorde av sitt liv – trots att det bjöd på svåra upplevelser! Hon förlorade dock aldrig sitt goda humör, hon hade sin humor och hon var aktiv på många olika sätt in i det sista – inte minst med sin bridge, som hon tävlingsspelade med så sent som för några år sedan! Mot slutet, när hon hade så svårt att prata, eftersom hon hade syrgas-apparat, så kommunicerade vi via sms på hennes mobil och vi kunde även sända bilder till varandra. När hon fick en IPad av sin dotter gick hon med i Face-book och lade ut bilder – hennes senaste inlägg var så sent som för några veckor sedan. Hennes barnbarn tyckte det var så ”coolt” att deras 87-åriga Mormor var på ”Fejan” och jag var så glad att hon hade detta intresse, som hon kunde fördriva tiden med. Vi delade samma intressen, Kajsa och jag, båda har vi haft handarbete (stickning, virkning och broderier) som hobby – och vi delade också samma värderingar och tankar om livet.

Jag hade hoppats att mina memoarer, som jag skrivit på i c:a 4 år nu, skulle hinna komma ut innan hon gick bort, så att jag kunde ge henne den färdiga boken. Hon har varit till stor hjälp under tiden jag skrivit – hon har kontinuerligt fått läsa – och, som den lärarinna hon var, kom hon med kommentarer och goda råd. Jag är i alla fall glad att jag kunde ge henne ett första utkast när jag var hos henne på 87-årsdagen i Örebro den 9:e Augusti, och hon kunde ge mig feedback angående första delen, som handlar om vår gemensamma uppväxt med Mor Och Far och alla våra bröder.

När hon nu avslutade sitt liv här på jorden, var det med den fulla förvissningen om att hon skulle få möta våra kära familjemedlemmar, som gått före – och få återförenas med en son, som så tragiskt förolyckades vid endast 6 års ålder.

Jag vill gärna här dela med mig av mina tankar om livet – och döden, så som jag formulerade dem under en period, då jag var i en utvecklingsfas i mitt liv.  Detta kommer antagligen att finnas med, som ett avsnitt i mina kommande Memoarer. Jag kallar det för:

 Samtal med Pernilla:

Jag tror att den här tiden har gjort mig gott, trots allt!       Jag känner att jag har satt igång ”de goda krafterna” inom mig.

 Jag upptäckte det häromdagen, när jag satt och pratade med Pernilla i bilen på väg till teatern.

  Hon började tala om, om hon skulle konfirmeras eller inte.     Hon sa:

        ”Jag tror ju egentligen inte på Gud. Jag menar att jag inte tror på en gubbe med vitt skägg som sitter där uppe i himlen.”      Och så frågade hon mig om jag trodde på Gud. Jag sa att jag vet inte, men jag tror att det finns något som man inte kan förklara,  man kan kalla det Gud kanske. Livet är ju så vist inrättat och följer hela tiden vissa lagar att man måste börja fundera över om  det inte finns någon högre makt som styr och ställer med oss  människor och djur – och kanske framför allt med naturen.         ”Men jag tycker det verkar så konstigt,” sa Pernilla, ”det där  om att själen lever vidare.”         Vi har pratat om det några gånger, hon och jag.      ”Då går det ju omkring en massa själar utan kropp däruppe.  Och då kan man ju inte se varandra.”     Jag sa:  ”Kanske man inte behöver någon kropp dit man kommer   efter döden.  Det kanske är som ett helt annat land än det som finns här på jorden.”        Och så frågade hon mig om jag trodde att man fick träffa sina döda anhöriga igen, när man själv dog. Jag kunde ju bara svara   att det finns dom som tror det och kan bevisa att dom har haft  kontakt med de döda. Det finns alltför många som talar om det  för att man skall avfärda det med ”fantasier”.       Och så fortsatte jag:

     ”Det här är ju inget som jag vet, Pernilla, jag bara anar någonstans att det kan vara så här:

 Vi lever här på jorden och vet inte så mycket annat, men vi skall försöka leva det så riktigt och rätt som möjligt.     När vi sedan dör, vandrar själen vidare någonstans, till himlen    eller vad man vill kalla det, med allt vad den har lärt sig av livet.      Och det är som när man går i skolan: Om man varit duktig och    klarat sig bra och lärt sig någonting, så får man ”flytta upp  en klass”. Fel kan alla göra någon gång, då får man en ”bock i kanten” och kanske en varning. Då får man ”läsa på” och försöka   klara sig bättre på ”nästa prov”. Ta lärdom av dumheten och  försöka att inte göra om den – och gå vidare med sig själv.  I en ärlig strävan att ”bättra sig”.       Sedan kommer den här själen ner till jorden igen – och återföds   i en ny liten kropp. Det barnet vet ju inte om att det har levat  förut, men det föds med vissa egenskaper, som det kanske har tillägnat sig i ett föregående liv. Då gäller det att bygga vidare  på de lärdomarna (med hjälp av föräldrar och andra) och förkovra  sig ytterligare, för att få flytta upp i nästa klass. Lever man inte    rätt och lärorikt, får man ”gå om en klass”.

  Det är ju faktiskt så att man ibland träffar barn, som nästan är  färdiga människor redan som små. Och säger så kloka saker att   man häpnar och man undrar var dom får allt ifrån. Kanske är det   så att de har levat flera liv förut – och levat rätt. Har en     ”gammal själ” helt enkelt!      Därför tror jag att det är viktigt att man lever så att man    ”sätter igång de goda krafterna” inom sig och lever positivt och    inte låter sig dras ned av negativa krafter, som bara blir till en   barlast i livet och som stoppar ens utveckling till en harmonisk   och bra människa.

      Det är viktigt att sovra bort allt det som är av ondo och bara   se till det som är av godo. Och det man skall försöka sovra bort   är sådant som bara blir till slaggprodukter i livet och som man   blir en mycket lyckligare människa utan: t.ex. avundsjuka,    missunnsamhet, egoism, trångsynthet, och i stället odla tolerans,   vidsynthet, generositet, ödmjukhet och positivism. Och leva så   att man kan hjälpa andra att leva positivt. För det är så att ger   man positivitet, får man så oändligt mycket positivitet tillbaka.

 Det är mycket skönare att tycka om – än tycka illa om. Man  mår bättre av det. Man skall också försöka att alltid se saker   och ting från två håll och inte döma eller fördöma, innan man    har gjort det. Och man skall inte alltid sätta sig själv i främsta   rummet, utan ta hänsyn till vad andra tänker och känner och lyssna på andra och ta lärdom av råd och kritik.      Men – att ta hänsyn till andra betyder inte att man skall ge   avkall på sin egen personlighet. Man skall ha tilltro till sig   själv och stå för det man tycker och tänker., Inte skämmas    för sig själv.

  Jag säger inte att man alltid kan leva rätt, men jag tror att   det är viktigt att sätta upp ett IDEAL för sig själv att sträva  efter. Jag tror inte på att leva på måfå. Jag tror att man får ut  mera av livet om  man ställer vissa krav på sig själv.

   Och där kommer kristendomen in, när du nu funderar över om du skall konfirmeras eller inte. Det finns mycket i kristendomen, som lär oss hur vi skall vara för att ”leva rätt” och riktigt och vara goda människor. Frånsett om man nu tror på Gud eller inte.    I bibeln står det: ”Som man sår får man skörda”. Det är mycket    möjligt att det kan tolkas så att det man sår i ett liv, får man   skörda i nästa.     I bibeln står det också    ”Allt vad I viljen att människorna skall göra Eder, det skall   I ock göra dem”. Det behöver man ju inte vara religiös för att inse att det är bra – och försöka leva efter.   Det står också: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv:”    Det betyder ju att man först måste börja tycka om och ”älska” sig själv, för att kunna tycka om och ”älska” andra. Och att  tycka om sig själv behöver inte betyda att man är självgod,  utan att man lär känna sig själv och att man kan motivera  sitt handlande och försöka leva så rätt och riktigt man kan  utifrån de förutsättningar man har. Även om man går i   ”första klass” eller ”högre upp”. Först när man hittar sig själv    kan man ge av sig själv till andra.

   Och det är det som jag ser som min uppgift som Mor:  att hjälpa dig och Peter och Niclas och lille Linus att leva rätt  i det här livet och stödja din – och deras – strävan efter förkovran.

 När jag hade förklarat allt det här för Pernilla   (det bara rann ur mig alltihop!) var det som om jag såg det klart    för första gången – att så måste det vara!

 Vi hade tårar i ögonen, både Pernilla och jag och hon sa:  ”Jag tror jag förstår allt det där, Mamma, vad fint det var!”          

 ”Ja, det är första gången jag förklarar det för mig själv också! Jag önskar att jag hade haft en bandspelare på, så vi kunde  komma ihåg det”.

–      ”Jag kommer ihåg vartenda ord, Mamma”

Och så kramade vi om varandra.

Och nu, när jag skrivit ner det, så märker jag att jag minns vartenda ord, jag också!